Var och tränade Indoor igår. Skönt som sjutton var det att få väcka kroppen igen! Har längtat efter träningen. MEN... under passet kände jag hur jag blev ledsen. Mer och mer... Känslor kom upp igen och samtidigt som det var jobbigt var det skönt. Konstigt. Hela kroppen och hela sinnet påverkas av träningen, verkar det som. Utlopp för sinnet och utlopp för kroppen. Fascinerande hur det kan vara med denna märkliga manick som kallas kroppen.

KRAM

Nu är vi åter i fjällen och myser. Tar hand om varandra och har det så bra vi kan. Saknaden finns där, trots att vi inte fick ha vår lilla Anton hos oss. Sist vi var här såg vi ju fram emot nästa höst när vi planerade att vara här med lillen... I allt man gör finns dom tankarna, att vi skulle göra det med en liten till hösten. Nä, nu ska vi ta tillvara på varandra och nuet och försöka njuta så gott vi kan.

Trevlig helg!

KRAM!

Jag vet inte hur han tänker många gånger, om han ens finns där. Hur ska man få veta hur han tänker? Hur tänkte han efter att vi i fem år försökt bli med barn och när det äntligen lyckas så tar han barnet ifrån oss. Varför?

Ibland faller man, djupt känns det som...

Det känns som det aldrig kommer bli riktigt bra....

Men får jag bara lite tid så ska ni få se!

Jag reser mig, starkare än innan!

...men ibland så räcker det inte till.

Det finns alltid saker att anmärka på...

Jag försöker...

Jag är bara en vanlig människa,

och människor kan göra misstag.

Jag är ingen dålig människa,

jag vet att jag är bra!

Men ibland kan det vara svårt att själv se det.

En och en halv vecka har gått sen en av mina äldsta och bästa vänner var med i en allvarlig bilolycka. En turbulent och orolig tid har det varit. Han klarade sig undan med en bruten överarm, skadat bäcken, punkterade lungor, och en sprucken och numer bortopererad mjälte. Det var lindrigt kan jag säga, för om man ser bilen så har man svårt att förstå att han verkligen karade sig "så pass" bra. Huga... Livet och dess värderingar ställs verkligen på ända när en sådan här sak sker. Man kommer på sig själv att inte ta saker för given, och att det skulle kunna gå på ett kick så är lampan släckt för alltid. Livet hänger på en skör tråd.

Visa nu varandra hur mycket ni betyder för varandra och ta det för vana, varje dag!

Kör försiktigt!

Kram!

Vaknade på jobbet imorse, pigg som en lärka kl 5.00 när klockan ringde! Helt otroligt! Gjorde mig klar för ett kort arbetspass innan hemgång. Åker hemöver  och gör ett mindre stopp halvvägs hemma för att samla ihop lite ren tvätt som jag fått tvättad igår! Ibland har man en himla tur!!   Kände mig fortfarande pigg när jag kom hem så jag satte igång att plocka in tvätten i garderoben och sen rullade det bara på så lägenheten blev städad också. Huvudvärken kom dock smygandes medans jag städade, så när det var klart så dök jag på soffan för att vila en liten stund. Vaknade 3 timmar senare, kl 15.48 Va fan! Då blev det bråttom! Hade ju bokat ett indoorpass kl 16.45 och jag var ju tvungen att byta om och gå med Gideon en sväng innan! Allt gick i raketfart och jag var på TH, minimalt motiverad för träning när klockan var 16.40 Ställde mig på "cykeln" och tänkte, "Hur fan ska jag palla detta?? Jaja, det blir vad det blir!" Körde uppvärmningen och det gick tungt och i otakt, men när arbetslåtarna väl kom så ökade motivationen mer och mer! När så passet närmade sig slutet och det bara var en låt kvar så tänkte jag att jag hade kunnat gjort ett dubbelt så långt pass utan att slå av på takten! Så kändes det iaf! Det är så härligt när det blir så! En positiv överraskning, liksom! Är i alla fall glad att jag gick dit och att jag inte stannade hemma! Känner mig nu nöjd och tillfreds efter att träningen är avklarad och middagen är intagen. Det är konstigt det där med min motivation. Den kan svänga så snabbt! Lite jobbigt det när det blir så att man måste tvinga sig till saker ibland. Ibland är det också så att motivationen ligger på topp hela tiden och man tar sig för många saker samtidigt och mitt uppi allt så tryter den totalt! Varför inte ligga på en jämn nivå hela tiden???

Varför ska känslor vara så komplicerade? Varför ska dom ställa till det uppe i knoppen på en hela tiden?? Varför, varför, varför???

Känslorna ställer till det för oss, rätt ofta.

De gör att huvudet känns så proppfullt att det ibland känns som det ska explodera!

Varför ska det bli så svårt?